och då övergår jag till ursinnig envishet, och herr du Vallon, fortfor han, är i det fallet ännu envisare och ursinnigare än jag, för att inte tala om, att vi äro sändebud från Mazarin, som representerar konungen av Frankrike, varav också följer, att vi i denna stund representera konungen och kardinalen och i vår egenskap av sändebud äro oantastliga, vilket herr Oliver Cromwell, som är en framstående statsman, säkert skall inse. Begär därför en skriftlig order. Det kostar er ju inte stor möda, min bäste herr Mordaunt.
— Ja, en skriftlig order, instämde Porthos, som nu började förstå d'Artagnans avsikt, det är endast det vi begära.
Hur god lust Mordaunt än hade att bruka våld, insåg han dock ganska väl riktigheten av de skäl, d'Artagnan anfört. Dessutom hade dennes rykte och vad han denna morgon sett honom utföra gjort intryck på honom. Han beslöt därför att avhämta såväl ordern som de tvåtusen pistoler, vartill han själv värderat fångarna. Han steg åter till häst, och sedan han uppmanat sergeanten att hålla god vakt, vände han om och försvann.
— Gott, tänkte d'Artagnan, en kvart att rida bort till tältet och en kvart att återvända hit, det är mer tid än vi behöva.
— Min vän Porthos, sade han därpå med låg röst, hör nu noga på, vad jag säger. Först och främst icke ett ord till våra vänner om vad du hört; de behöva inte veta, vilken stor tjänst vi göra dem.
— Gott, svarade Porthos, jag förstår.
— Gå ned i stallet, där du träffar Mousqueton, låt sadla hästarna, sätta pistolerna i hölstren och föra hästarna ut till bakgatan, så att allt är färdigt att sitta upp… det övriga skall bli min sak.
Porthos gjorde icke den minsta invändning; han lydde med det oinskränkta förtroende han alltid hyste för sin vän.
— Jag går, sade han, men en sak: skall jag komma in i rummet, där våra vänner äro?
— Nej, det behövs inte.
— Gott, gör mig då den tjänsten att taga min börs, som jag lämnade kvar där inne på kaminen.
