— Ja visst. Glöm inte signalen: Herre, bevara mig!
Han gick ut med samma obesvärade min, varmed han inkommit och visslande liksom förut.
Soldaterna spelade med varandra eller sovo. Två av dem sutto i ett hörn och sjöngo falskt psalmen Super flumina Babylonis.
D'Artagnan ropade på sergeanten.
— Min bäste herre, sade han, general Cromwell har genom herr Mordaunt kallat mig till sig; jag ber er bevaka fångarna noga, medan jag är borta.
D'Artagnan gick därpå ned till stallet, där han fann de fem hästarna sadlade.
— Sitt nu upp, sade han till Porthos och Mousqueton, tag var sin häst vid tygeln och vik av åt vänster, så att Athos och Aramis kunna se er från sitt fönster.
— De komma alltså?
— Ja, om ett ögonblick.
— Du glömde väl inte min börs?
— Nej, var lugn!
— Gott!
Porthos och Mousqueton, vardera med en häst vid tygeln, begåvo sig till sin post.
D'Artagnan, som nu var ensam, slog eld, tände på ett stycke fnöske, två gånger större än en ärta och red fram mitt ibland soldaterna utanför dörren. Under det han med ena handen klappade djuret, införde han det brinnande fnösket i dess öra.
Man måste vara en så skicklig ryttare som d'Artagnan för att våga ett dylikt experiment, ty knappt hade hästen känt den brännande svedan, förrän han uppgav ett gnäggande skri av smärta, stegrade sig och skuttade omkring som om han blivit ursinnig.
Soldaterna, som hotades att bli ihjältrampade av hästen, avlägsnade sig hastigt.
— Hjälp, hjälp! skrek d'Artagnan. Min häst har fått koller.
Ingen av soldaterna vågade närma sig för att komma honom till hjälp.
