— Hjälp! skrek d'Artagnan ännu en gång. Jag blir dödad av det vansinniga kreaturet! Herre, bevara mig!
Knappt hade d'Artagnan uppgivit detta rop, förrän dörren öppnades, och Athos och Aramis störtade ut med värjan i hand.
Men tack vare d'Artagnans list var vägen fri.
— Fångarna rymma! Fångarna rymma! skrek sergeanten.
— Tag fast dem! Tag fast dem! ropade d'Artagnan, i det han släppte efter tygeln på sin ursinniga häst, som rusade iväg och stötte omkull två eller tre man.
— Tag fast dem! Tag fast dem! skreko soldaterna, i det de skyndade att taga sina vapen.
Men fångarna sutto redan i sadeln, och väl där, förlorade de icke en sekund, utan redo i fyrsprång åt närmaste stadsport.
Mitt på gatan varseblevo de Grimaud och Blaisois, som kommo för att söka upp sina herrar.
Med en vink gjorde Athos situationen begriplig för dem, och betjänterna satte efter den lilla truppen, som liknade en stormvirvel, och som d'Artagnan, vilken red sist, ytterligare påskyndade med sina rop.
De passerade som förbiskymtande skuggor genom tullporten, utan att vakterna ens tänkte på att hejda dem, och kommo så ut på fria fältet.
Under tiden skreko soldaterna alltjämt sitt: Tag fast dem! Och sergeanten, som nu började inse, att han låtit lura sig, slet sig i håret av förargelse.
I detsamma syntes en ryttare komma ridande i fullt galopp med ett papper i handen.
Det var Mordaunt, som återkom med ordern.
— Fångarna! skrek han, i det han hoppade av sin häst.
Sergeanten förmådde ej svara honom; han visade honom den öppna dörren och det tomma rummet.
Mordaunt rusade fram till trappan, förstod allt, uppgav ett halvkvävt skri och sjönk avsvimmad ned på trappstenarna.
