XVI.
FRISKT MOD OCH FRISK APTIT I STÖRSTA FARA.
UTAN ATT VÄXLA ETT ENDA ORD, UTAN ATT se sig om, ilade den lilla truppen sålunda framåt i full galopp, vadade över en liten å och lämnade på vänstra sidan om sig en stad, som Athos förklarade vara Durham. Slutligen varseblevo de en liten skog och gåvo hästarna ett sista sporrhugg, i det de styrde kosan åt detta håll.
Så snart de försvunnit bakom ett lövverk, tillräckligt tätt att kunna dölja dem för deras blickar, som möjligen ännu förföljde dem, stannade de för att hålla rådplägning, lämnade hästarna åt två av betjänterna, för att de skulle få pusta ut, utan att avsadlas, och ställde Grimaud på utkik.
— Kom först och låt mig omfamna dig, min vän, sade Athos till d'Artagnan, dig, vår räddare, dig, som är den verklige hjälten bland oss!
— Athos har rätt, jag beundrar dig, sade nu även Aramis, i det han tog d'Artagnan i famn. Men vad kunde man inte vänta sig av en så skarp intelligens, en så ofelbar blick, en arm av järn och en segervan hand.