Aramis nöjde sig med att göra ett jakande tecken med huvudet.
D'Artagnans ansikte antog ett uttryck av djupt medlidande; han började tro, att han hade att göra med två vansinniga.
— Det är väl inte möjligt, att du talar allvarsamt, Athos, sade han. Konungen är ju bevakad av en hel armé, som för honom till London.
— Min vän, svarade greven saktmodigt, Winter uppsökte oss i Paris och förde oss till drottning Henriette. Hennes majestät gjorde d'Herblay och mig den äran att anhålla om vår hjälp för hennes gemåls räkning. Vi gåvo henne vårt löfte, och detta löfte innebar allt. Det var våra krafter, vårt förstånd, ja till och med våra liv vi lovade att ägna åt denna sak… det återstår oss ännu att hålla vårt ord. Är inte detta din mening också, Aramis?
— Jo, vi måste hålla värt löfte.
— För övrigt, fortfor Athos, ha vi även ett annat skäl. Allt är för närvarande eländigt och illa ställt i Frankrike. Vi ha en tioårig konung, som ännu inte vet, vad han vill, vi ha en drottning, som förblindas av en senfödd lidelse; vi ha en minister, som blott tänker på att avpressa landet så mycket guld han kan och regerar med en italienares list och ränker. Vi ha prinsar, som bilda en personlig och egoistisk opposition… jag har tjänat dem, icke av ren tillgivenhet, ty Gud skall veta, att jag uppskattar dem till deras rätta värde och att de inte stå särdeles högt i min aktning, utan av grundsats. Här är det helt annorlunda… här träffar jag på en stor, en konungslig, en europeisk olycka, och jag fäster mig vid den. Om vi lyckas rädda konungen, vore det vackert, om vi dö för honom, vore det stort.
— Tro mig, Athos, återtog d'Artagnan, ert uppdrag är fullgjort… fullgjort på ett ädelt sätt. Ätervänd med oss till Frankrike! Ha ni väl lovat denna drottning, att storma Towern, att döda hundratusen soldater, att segrande bekämpa en hel nations vilja och ärelystnaden hos en sådan man som Cromwell?
— Min vän, svarade Athos, vårt beslut är oryggligt.
— Nåväl, utropade d'Artagnan utom sig, nåväl, eftersom ni
