så vilja, så låt oss då lämna våra ben kvar i detta fördömda land, där det alltid är kallt, där vackert väder består av dimma, där dimman består av regn, där regnet är en syndaflod, där solen liknar månen, och månen liknar en sötmjölksost! Såvida inte Porthos har någonting däremot…
— Jag gör som du vill, svarade Porthos. För övrigt tycker jag, att det var mycket vackert, det där som greve de La Fère nyss sade.
— Men din framtid, d'Artagnan? Och din ärelystnad, Porthos?
— Vår framtid, vår ärelystnad, svarade d'Artagnan, med feberaktig livlighet, behöva vi väl tänka på sådant, då vi rädda konungen? Då Karl I är räddad, samla vi ihop hans vänner, slå puritanerna, återerövra England, intåga med honom i London och sätta honom åter riktigt stadigt på landets tron.
— Och han gör oss till hertigar och pärer! utropade Porthos med blixtrande ögon.
— Eller också glömmer han oss, genmälde d'Artagnan.
— Åh tusan! utbrast Porthos.
— Ja, min käre Porthos, sådant har man erfarit förr. Jag vill minnas, att vi en gång i tider. gjorde Anna av Österrike en stor tjänst, men det hindrade inte, att hon glömde oss i nära tjugu år.
— Men det oaktat, d'Artagnan, sade Athos, ångrar du väl inte, att du gjorde henne denna tjänst?
— Nej, visst inte. Tvärtom medger jag, att ofta, då jag känt mig som mest nedslagen, har jag funnit tröst och vederkvickelse i detta minne.
— Du ser således, d'Artagnan, att furstliga personer ofta äro otacksamma, men att Gud aldrig är det.
— Sannerligen, Athos, återtog d'Artagnan, jag tror, att om du träffade f-n själv här på jorden, skulle du ställa så till, att du fick honom med dig till himmelriket.
— Således…? sade Athos, i det han räckte d'Artagnan sin hand.
— Således är det överenskommet, svarade denne. Jag
