finner England vara ett härligt land och stannar kvar här, men på ett villkor.
— Vilket då?
— Att man inte tvingar mig att lära mig engelska.
— Välan! utropade Athos triumferande, nu svär jag, min vän, att jag tror, det finns en makt, som vakar över oss, och att jag hyser gott hopp om att vi alla fyra skola återse vårt land.
— Kanske, svarade d'Artagnan. men jag måste bekänna, att jag har en helt motsatt tro.
— Nåväl, då nu allt är uppgjort, sade Porthos, i det han gnuggade händerna, så låt oss tänka på att äta middag. Jag vill minnas, att vi även i de mest kritiska tidpunkter alltid ätit middag.
— Ah det lönar sig visst att tala om middag i ett land, där man till varje måltid inte får annat än kokt fårkött eller annan dryck än öl! Hur tusan kunde du ge dig av till ett sådant land, Athos? Men förlåt, tillade han småleende, jag glömde, att du inte längre är Athos. Lika gott, låt höra din plan för middagen, Porthos!
— Min plan?
— Ja, har du inte någon plan?
— Nej, jag har god matlust, se där allt. Med ett ord jag är hungrig.
— Besitta, är det bara fråga om det, så är jag det också, men det är inte nog med att ha aptit, man måste också ha något att äta, och så vida vi inte vilja beta gräs som våra hästar…
— Ah, inföll Aramis, som icke var lika likgiltig för lekamliga njutningar som Athos, komma ni ihåg, vilka läckra ostron vi åto i Parpaillot?
— Än fårlåren från saltdammarna då? sade Porthos, i det han slickade sig om munnen.
— Vi ha ju Mousqueton, sade d'Artagnan, vär vän Mousqueton, som skaffade oss så goda livsmedel i Chantilly.
— Ja, det är sant, svarade Porthos, men sedan han blev
