Vid dessa ord sprungo även de andra av sina hästar och gingo in i det yttre rummet, men d'Artagnan hade redan stött upp dörren till det inre, och uttrycket i hans ansikte röjde tydligt, att han där såg något märkvärdigt.
De tre vännerna närmade sig och varseblevo en ännu ung man, som låg utsträckt på golvet, badande i en pöl av blod. Det syntes att han velat släpa sig fram till sin säng, men ej haft krafter därtill utan fallit omkull, innan han hunnit dit.
Athos var den förste, som närmade sig den olycklige; han tyckte sig se honom göra en rörelse.
— Är han död, sade Athos, så måste han ha dött helt nyss… han är ännu varm. Men nej, hans hjärta klappar. Kan ni höra mig, min vän?
Den sårade drog en djup suck; d'Artagnan tog vatten i sin hand och stänkte i hans ansikte.
Athos försökte lägga hans huvud på sitt knä, men han märkte, att såret var strax ovanför lilla hjärnan, och att huvudskålen var skadad: blodet rann ymnigt därifrån.
Aramis doppade en servett i vatten och lade den på såret. Kylan återkallade den sårade till medvetande, och han öppnade ögonen.
Med förundran betraktade han dessa män, som tycktes beklaga honom och som ägnade honom all den hjälp, de förmådde.
— Ni är bland vänner, sade Athos på engelska, var lugn, och om ni orkar, så berätta oss, vad som hänt.
— Konungen, mumlade den sårade, konungen är fången.
— Har ni sett honom? frågade Aramis på samma språk.
Mannen svarade ej.
— Ni kan vara lugn, återtog Athos. Vi äro hans majestäts trogna tjänare.
— Är det verkligen sant? frågade den sårade.
— Vid vår adelsmannaära!
— Då kan jag berätta er allt. Jag är bror till Parry, hans majestäts kammartjänare.
Athos och Aramis påminde sig, att det var vid detta namn
