— Mycket illa, svarade den sårade.
— Kunna vi göra något för er? frågade Athos.
— Hjälp mig upp i sängen, jag tror, att det skall lindra mina plågor.
— Har ni ingen, som kan sköta om er?
— Min hustru är i Durham, men Jag väntar henne vilket ögonblick som helst. Men ni själva, behöva… önska ni ingenting?
— Vi kommo hit i avsikt att begära föda av er.
— Ack, de ha tagit allt. I hela huset finns inte en bit bröd kvar.
— Hör du det, d'Artagnan? Vi måste söka vår middag på annat håll.
— Nu är det mig alldeles likgiltigt, svarade d'Artagnan. Jag är inte hungrig längre.
— Inte jag heller, sade Porthos.
De buro den sårade mannen till hans säng. Därpå ropade man in Grimaud, som förband hans sår. Grimaud hade under sin tjänst hos de fyra vännerna så ofta fått tillfälle att göra i ordning förband och pålägga omslag, att han förvärvat en viss färdighet i fältskärskonsten.
Under tiden hade flyktingarna åter gått ut i det yttre rummet och höllo där rådplägning.
— Nu veta vi, hur det förhåller sig, sade Aramis; konungen och hans eskort har färdats fram här. Vi måste taga en motsatt riktning. Eller vad säger du, Athos?
Athos svarade icke, han funderade blott.
— Ja, instämde Porthos, låt oss ta en motsatt riktning. Om vi följde efter eskorten, skulle vi finna allting uppätet och förtärt på vår väg och svälta ihjäl till sist.
— Vad menar du, d'Artagnan? frågade Athos. Är du av Aramis åsikt?
— Nej, svarade d'Artagnan, jag är av alldeles motsatt mening.
— Vad? Vill du då följa efter eskorten? frågade Porthos bestört.
— Nej, jag vill följa med den.
