Athos ögon tindrade av fröjd.
— Följa med eskorten? utropade Aramis.
— Låt d'Artagnan tala, du vet, att han är en förträfflig rådgivare, sade Athos.
— Vi böra ju ställa vår färd dit, där ingen kommer att söka oss, sade d'Artagnan. Och ingen skall tänka på att söka oss ibland puritanerna. Låt oss därför följa med dem.
— Bra, min vän. Det är ett förträffligt råd, svarade Athos. Jag ämnade just giva detsamma, då du förekom mig.
— Du är alltså av samma tanke? frågade Aramis.
— Ja visst. Man kommer att tro, att vi vilja fly ur England. Man kommer att söka oss i hamnarna, och under tiden följa vi konungen till London. Och äro vi väl en gång i London, kan man inte finna oss. Bland en miljon människor är det ingen svårighet att gömma sig, för att inte tala om de tillfällen denna resa erbjuder oss, tillade han med en blick på Aramis.
— Men kommer inte överste Harrison att misstänka oss? anmärkte Aramis.
— Nej, för tusan, det är just på honom jag räknar, svarade d'Artagnan. Överste Harrison är en av våra bekanta; vi träffade honom två gånger hos general Cromwell. Han vet, att Mazarin skickat oss hit från Frankrike… därför skall han anse oss som vänner. För övrigt är han ju son till en slaktare, eller hur? Nåväl, Porthos skall visa honom, hur man slår ihjäl en oxe med knytnäven, och jag hur man slår omkull en tjur, då man tar honom vid hornen… det skall förvärva oss hans förtroende.
Athos smålog.
— Du är den bäste kamrat, jag känner, d'Artagnan, sade han, i det han räckte gascognaren sin hand. Jag skattar mig lycklig över att ha återfunnit dig.
I detsamma kom Grimaud ut från det inre rummet. Den sårade var nu förbunden och befann sig bättre.
De fyra vännerna togo avsked av honom och frågade, om han hade något uppdrag att giva dem till sin bror.
— Säg honom, svarade den hederlige mannen, att han lå-
