ter konungen veta, att de inte helt och hållet döda: mig; hur ringa jag än är, tror jag ändå, att hans majestät sörjer mig och förebrår sig min död.
— Var lugn, svarade Athos, före kvällens inbrott skall han få veta det.
Den lilla truppen fortsatte sin färd. Man kunde ej taga miste om vägen; den, som de ville följa var full av spår och sträckte sig rätt över slätten.
Efter två timmars ritt under oavbruten tysinad stannade d'Artagnan, som red i spetsen för de andra, vid en krökning av vägen.
— Aha, sade han, där ha vi vårt folk.
En ansenlig ryttarskara syntes nu tydligt omkring en halv lieue därifrån.
— Mina vänner, sade d'Artagnan, giv Mouston edra värjor; han skall sedan på lämplig tid och ort återlämna er dem, och glöm inte att ni äro våra fångar.
Hästarna sattes nu i trav, och man upphann snart eskorten.
Konungen, som fått plats i första ledet, omgiven av en del av överste Harrisons regemente, färdades framåt, likgiltig, men alltjämt med värdighet och ett visst sken av fri vilja.
När han varseblev Athos och Aramis, som han ej lämnats tid att taga avsked av, och de båda ädlingarnes blickar övertygade honom om, att han ännu blott på några stegs avstånd ägde trofasta vänner, ehuru han trodde dessa vänner vara fångna, då spred sig en glädjens rodnad över hans bleka kinder.
D'Artagnan red fram till kolonnens spets, och sedan han lämnat sina vänner under Porthos bevakning, närmade han sig överste Harrison, vilken verkligen påminde sig ha träffat honom hos Cromwell och bemötte honom så artigt som man av hans stånd och karaktär kunde begära. Vad d'Artagnan beräknat inträffade också — översten hyste ej och kunde ej hysa någon misstanke.
Man stannade för att äta middag. Men denna gång tog man sina försiktighetsmått för att konungen ej skulle försöka undkomma. I den stora värdshussalen dukades ett mindre bord för honom och ett stort bord för officerarna.
