Konungen uppassades av Parry, Harrison och hans officerare togo plats vid stora bordet, och i en vrå av rummet dukades åt d'Artagnan och hans följeslagare.
Det bord, vid vilket de puritanska officerarna sutto, var runt, och vare sig av en slump eller av ohövlig beräkning, vände Harrison ryggen åt konungen.
Av artighet mot sina franska gäster skickade översten dem de bästa rätterna från sitt bord. Något vin fanns dock ej, vilket tycktes vara Athos likgiltigt, men d'Artagnan, Porthos och Aramis grinade för var gång de måste nedsvälja ölet, denna puritanska dryck.
— Herr överste, sade d'Artagnan, vi äro verkligen mycket tacksamma för er artiga inbjudan, ty utan er hade vi lupit fara att inte få någon middag alls, liksom vi ej fått någon frukost, och min vän herr du Vallon delar min tacksamhet, ty han var mycket hungrig.
— Ja, det är jag ännu, sade Porthos med en bugning för översten.
— Hur kunde en så förskräcklig händelse inträffa, att ni gingo miste om frukost? frågade Harrison skrattande.
— Jo, av en ganska enkel orsak, herr överste, svarade d'Artagnan. Jag hade bråttom att hinna upp er, och för att nå detta mål tog jag samma väg som ni, vilket en gammal soldat som jag väl inte borde ha gjort, då han kunde förstå, att där ett duktigt regemente som ert dragit fram, där är inte någon efterskörd att göra. Tänk er därför vår svikna förväntan, då vi vid ankomsten till ett litet i ett skogsbryn beläget hus, som på avstånd med sitt röda tak och sina gröna fönsterluckor såg så trevligt ut, att det var en lust att se det, i stället för att där finna de höns och de skinkor vi påräknade, blott sågo en eländig stackare, badande i sitt blod. För tusan, herr överste, betyga min aktning för den av edra officerare, som givit honom det hugget; det var min själ kraftigt, ja, så kraftigt att det till och med väckte beundran hos min vän herr du Vallon, som också utdelar mycket duktiga hugg.
— Ja, svarade Harrison, i det han kastade blicken på en
