vid bordet sittande officer, när Groslow åtar sig en sak, så behöver ingen göra om det efter honom.
— Ah, var det ni, min herre, sade d'Artagnan, i det han bugade sig för officeren. Jag beklagar, att min herre inte talar franska, ty då hade jag själv kunnat framföra min aktningsbetygelse.
— Jag är redo att både mottaga och besvara den, min herre, svarade officeren på tämligen god franska, ty jag har vistats tre år i Paris.
— Nåväl, min herre, återtog d'Artagnan, jag får då säga er, att hugget var så väl mättat, att ni nära nog dödat er man.
— Jag trodde, att jag gjort det helt och hållet, svarade Groslow.
— Nej, det fattades inte mycket, men död är han inte.
Då d'Artagnan yttrade dessa ord, kastade han en blick på Parry, som dödsblek stod bredvid konungen, för att därmed låta honom förstå, att denna underrättelse var ämnad åt honom.
Med hjärtat klappande av ångest hade konungen åhört detta samtal; han visste ju icke den franske officerens avsikt, varför dessa grymma detaljer, framställda med skenbar likgiltighet. upprörde honom. Först vid de sista orden, d'Artagnan yttrade, andades konungen lättare.
— För knäveln! sade Groslow, jag trodde, att jag hade lyckats bättre än så. Om det inte vore så långt härifrån till den uslingens boning, skulle jag rida tillbaka och göra slut på honom.
— Det skulle ni göra rätt i, om ni är rädd för att han skall komma sig, ty när sår i huvudet inte döda, bruka de vanligtvis läkas efter åtta dagar.
D'Artagnan kastade åter en blick på Parry, vars ansikte nu antog ett sådant uttryck av glädje, att Karl småleende räckte honom sin hand. Parry böjde sig ned och kysste vördnadsfullt sin herres hand.
— I sanning, min käre d'Artagnan, sade Athos, du är både slug och snillrik. Men vad säger du om konungen?
