— Att monseigneur stod i begrepp att underhandla med hovet.
Gondy bet sig i läppen.
— Man har bedragit honom. För honom till mig klockan åtta, herr pastor, och må Gud välsigna er, som jag gör det.
Den andre prästen bugade sig och gick.
— Nu är det er tur, min herre, sade koadjutorn, i det han vände sig till den siste. Har ni något lika bra att erbjuda mig som de två andra herrarna?
— Något ännu bättre, monseigneur.
— För tusan, besinna, att ni förbinder er till mycket; den ene erbjöd mig en köpman, den andre en greve… ni erbjuder mig väl då en prins, ni?
— Jag erbjuder er en tiggare, monseigneur.
— Aha, sade Gondy eftertänksamt. Ni har rätt, pastor. Någon, som kunde uppvigla hela den legion av fattiga, som uppfylla Paris gator, och som kunde få dem att skrika nog högt, att hela Frankrike hörde det, att det är Mazarin, som bragt dem till tiggarstaven.
— Just en sådan man känner jag.
— Utmärkt. Vem är han?
— En simpel tiggare, som jag redan sagt, monseigneur; han har under sex års tid begärt allmosor, medan han utdelat vigvatten på trappstegen till Saint-Eustachekyrkan.
— Och ni tror, att han har stort inflytande på sina likar?
— Vet monseigneur av, att tiggarna utgöra en organiserad kår, ett slags förening av dem, som ingenting äga, mot dem, som äga något, ett samfund, där var och en bidrager med sin andel, och som styres av en hövding.
— Ja, jag har hört sägas det, svarade koadjutorn.
— Nåväl, den där mannen, som jag erbjuder er, är samfundets anförare.
— Och vad vet ni om honom?
— Ingenting, monseigneur, utom att han tycks vara hemsökt av några samvetskval. Den tjuguåttonde i varje månad ber han mig läsa en själamässa för någon, som dött en våldsam död; senast i går läste jag denna mässa.
