bevakad! Men utom dessa åtta man ställer ni väl ändå vakt utanför? Med en sådan fånge kan man inte vara nog försiktig.
— Åh nej. Vad tror ni väl att två obeväpnade män förmå mot åtta beväpnade?
— Vad? Två män, säger ni?
— Ja, konungen och hans kammartjänare.
— Sannerligen, herr kapten, sade d'Artagnan, ju mer jag hör er, desto mer förvånas jag över den lätthet och elegans, varmed ni talar franska. Ni har visserligen vistats tre år i Paris, men om jag i hela mitt liv bodde i London, skulle jag säkert ändå inte uppnå den färdighet i engelskan, som ni besitter i franskan.
— Min far, som är handlande, anställde mig hos en fransk köpman, vilken å sin sida skickade sin son till min far; det är brukligt affärsmän emellan att göra sådana utbyten.
— Och ni tyckte om Paris, min herre?
— Ja, men ni behöver en revolution av samma slag som vår, inte mot er konung, som bara är ett barn, utan mot den där girige italienaren, som är er drottnings älskare.
— Ja, jag är helt och hållet av er mening, min herre, och det skulle snart vara gjort, om vi blott hade tolv officerare sådana som ni, fördomsfria, vaksamma, orubbliga. Ja, vi skulle snart komma till rätta med Mazarin och göra processen kort med honom, liksom ni ämna göra med er kung.
— Men jag trodde, att ni var i Mazarins tjänst och att det var han, som skickat er till general Cromwell.
— Ja, det vill säga, att jag är i konungens tjänst, och som jag visste, att Mazarin skulle skicka någon till England, sökte jag erhålla denna beskickning, ty jag längtade så mycket efter att få lära känna den snillrike man, som i denna stund härskar över de tre kungarikena. Därför såg ni också själv, hur ivriga vi voro, då han föreslog herr du Vallon och mig att draga svärdet till Gamla Englands ära.
— Ja, men det tycks ändå, som om ni bra länge lät Mordaunt och Cromwell vänta på Mazarins svar.
— Ja, vad skulle man göra, svarade d'Artagnan. Det var med mig som med er… jag hade också en konung att vakta.
