— Aha, sade Groslow, och hur länge höll ni vakt om honom?
— Tre nätter, men jag kan försäkra, att jag alltid med stort nöje skall minnas dessa nätter.
— Den unge konungen är då mycket älskvärd?
— Konungen? Han sov som ett gott barn!
— Vad menar ni då?
— Jag menar, att mina vänner, officerare vid drabanterna och musketörerna, kommo och höllo mig sällskap, och att vi tillbringade våra nätter med att dricka och spela.
— Ack ja, sade engelsmannen med en suck, det är sant… ni fransmän äro alltid muntra kamrater.
— Spelar inte ni också, då ni är på vakt?
— Nej, aldrig, svarade engelsmannen.
— I så fall måtte ni ha bra tråkigt, och jag beklagar er verkligen, sade d'Artagnan.
— Det är sant, att jag med en viss förskräckelse motser min tur att hålla vakt. Det är bra långsamt att vaka en hel natt.
— Ja, när man vakar ensam och bara har dumma soldater till sällskap, men när man vakar tillsammans med en munter kamrat, när man låter guld och tärningar rulla på bordet, då går natten förbi som en dröm. Tycker ni inte om att spela?
— Jo då, mycket!
— Lanter till exempel?
— Det är jag mycket road av. Jag spelade det nästan alla kvällar i Frankrike.
— Men sedan ni kom till England?
— Har jag varken tagit tärningar eller kort i handen.
— Jag beklagar er, sade d'Artagnan med en djupt medlidsam min.
Hör på, min herre, återtog engelsmannen. I morgon är jag på vakt hos Stuart. Kom och tillbringa natten med mig!
— Omöjligt!
— Omöjligt? Varför det?
— Jag spelar varje natt med herr du Vallon. Ibland gå vi inte till sängs.
— Är han god spelare?
II. M. S. 12
