— Jag har sett honom förlora ända till tvåtusen pistoler och skratta rätt hjärtligt däråt.
— Tag honom med er då.
— Hur skulle jag kunna det? Våra fångar…
— För knäveln! Det var så sant! Men kan inte betjänterna bevaka dem?
— Så att de skulle få rymma… nej jag tackar! Det skall jag nog akta mig för.
— Det är väl förnäma herrar, eftersom ni är så rädd om dem?
— Ja visst för tusan! Den ene är en rik godsägare från Touraine, den andre en maltesriddare av mycket förnäm familj. Vi ha kommit överens om en lösepenning om tvåtusen pund för vardera att erläggas, när vi komma tillbaka till Franrike. Vi ha dem ständigt under vår uppsikt, och när herr du Vallon sover, så vakar jag och tvärtom.
— Jaså, sade Groslow med en suck. Men säg mig, äro era fångar farliga? Skulle de vara i stånd att våga en överrumpling?
D'Artagnan brast i skratt.
— Åh, herre Gud! utropade han. Den ene lider av en ständig frossa, emedan han inte kan vänja sig vid klimatet i ert trevliga land, den andre är en malteserriddare, blyg som en ung flicka, och för säkerhets skull ha vi tagit ifrån dem till och med deras fällknivar och ficksaxar.
— Utmärkt! sade Groslow. Tag dem med er då!
— Vad? Menar ni verkligen det?
— Ja visst. Jag har ju åtta man. Fyra man bevaka dem och fyra konungen.
— Nåja, på så vis skulle det ju kunna gå för sig, om det inte förorsakar er alltför mycket besvär.
— Visst intet Kom ni bara! Ni skall få se, att jag nog skall ordna saken.
— För all del, jag fruktar ingenting; åt en man sådan som ni skulle jag överlämna mig med förbundna ögon. Men det faller mig någonting in… vad hindrar oss att börja vårt parti redan nu i kväll?
