— Ingenting alls, svarade Groslow.
— Kom då i kväll till oss, så återgälda vi i morgon ert besök.
— Förträffligt! I kväll hos er, i morgon hos Stuart, i övermorgon hos mig.
— Och följande dagar i London. För tusan, ni ser nu, att man kan föra ett muntert liv var som helst.
— Ja, när man träffar på fransmän och i synnerhet sådana som ni, svarade Groslow.
— Och som herr du Vallon. Ni skall få se, vilken präktig man han är, en ursinnig frondör, som så när klämt ihjäl Mazarin mellan två dörrar. Man använder honom just därför att man är rädd för honom.
— Ja, svarade Groslow, han ser hygglig ut, och jag vill gärna göra hans bekantskap.
— Ah, nu ropar han på mig. Förlåt, men vi äro så goda vänner att han inte kan vara mig förutan. Ni ursäktar väl?
— För all del!
— Vi träffas således i kväll.
— Ja, hos er.
De båda herrarna utbytte en hälsning, och d'Artagnan återvände till sina kamrater.
— Vad tusan kan du ha att säga den där bulldoggen? frågade Porthos.
— Min käre vän, tala inte så om herr Groslow… han är en av mina mest förtrogna vänner.
— En av dina vänner! utropade Porthos. Den där skurken, som slår ihjäl fredliga bönder!
— Tyst, min käre Porthos! Ja visst är herr Groslow litet grov av sig det är sant, men jag har i djupet av hans själ upptäckt två goda egenskaper: han är dum och högfärdig.
Porthos spärrade upp ögonen av förvåning. Athos och Aramis sågo småleende på varandra.
— Men fortfor d'Artagnan, du får snart tillfälle att själv bedöma hans värde.
— Hur så?
