ende, och för dem är det en lust och glädje att göra underverk. Ni likna inte den klentrogne Porthos, som inte tror annat än det, som han kan se och känna på.
— Ja, jag medger, sade Porthos med en listig min, att jag är ganska klentrogen.
D'Artagnan gav honom ett slag på axeln, och enär man nu kommit fram till frukoststället, avstannade samtalet.
Vid femtiden på eftermiddagen skickades Mousqueton, som uppgjort var, i förväg in till staden.
Mousqueton talade ej engelska, men sedan han anlänt till England, hade han kommit underfund med en sak, nämligen att Grimaud genom sitt teckenspråk nästan helt och hållet ersatt bruket av ord. Han hade därför börjat studera Grimauds åtbörder, och tack vare lärarens skicklighet hade han efter några få lektioner uppnått en viss färdighet. Blaisois följde honom.
Då de fyra vännerna redo genom den förnämsta gatan i Derby, varseblevo de Blaisois, som stod på tröskeln till ett hus av ståtligt utseende. Det var där Mousqueton hade beställt rum åt dem.
Av fruktan att väcka misstankar hade de under hela dagens lopp ej närmat sig konungen, och i stället för att äta middag i sällskap med överste Harrison, som de gjort dagen förut, hade de nu ätit för sig själva.
Groslow infann sig på bestämd timme. D'Artagnan tog emot honom som om det varit en tjuguårig vän. Porthos mätte honom från huvud till fot och smålog, då han fann, att Groslow trots allt ej i styrka kunde mäta sig med honom. Athos och Aramis bemödade sig om att dölja den motvilja, denna råa och brutala natur ingav dem.
Kort sagt, Groslow fann sig särdeles belåten med det mottagande han fick.
Athos och Aramis spelade sina roller, och vid midnatt drogo de sig tillbaka till sitt rum, vars dörr man lämnade öppen. D'Artagnan följde dem dit in och lämnade Porthos kvar i ett spelparti med Groslow.
Porthos vann femtio pistoler av Groslow, men den senare lovade sig att dagen därpå taga revanche och lämnade dem, i
