— Komma vi då att vara i konungens rum? frågade d'Artagnan.
— Nej, men i rummet närmast intill, och som dörren kommer att stå öppen, är det nästan som om vi vore i samma rum. Ha ni tagit pengar med er? För i natt är jag hågad att spela högt.
— Hör bara! sade d'Artagnan, i det han skramlade med guldmynt i sin ficka.
— Very good! sade Groslow, i det han öppnade dörren till rummet. Det är för att visa er vägen, mina herrar, tillade han, då han inträdde före dem.
D'Artagnan kastade en blick på sina vänner. Porthos var lika sorglös som om det gällt ett vanligt spelparti, Athos var blek, men beslutsam, Aramis torkade med en näsduk sin av lindrig svett fuktiga panna.
De åtta vaktkarlarne voro på sin post; fyra i konungens rum, två i dörren, som förenade de båda rummen och två i den dörr, genom vilken de fyra vännerna inträdde. Athos smålog vid åsynen av de blottade värjorna; det skulle således icke bli en slakt utan en strid. Från denna stund tycktes han ha återfått sitt goda lynne.
Konung Karl, som syntes genom den öppna dörren, låg alldeles påklädd i sin säng med ett täcke över sig. Parry satt vid hans huvudgärd och läste med låg röst ett kapitel i en katolsk bibel.
Ett dåligt talgljus, ställt på ett svart bord, upplyste konungens undergivna ansikte och hans trogne tjänares långt mindre lugna anletsdrag.
Parry avbröt emellanåt läsningen i den tron, att konungen somnat, men den senare öppnade då ögonen och sade småleende:
— Fortsätt, min gode Parry, jag hör dig.
Groslow framträdde ända till tröskeln av konungens rum, satte med avsikt åter på sig hatten, som han hållit i handen, då han mottagit sina gäster, och betraktade ett ögonblick helt föraktfullt denna enkla och rörande scen: en gammal trotjänare, som läste bibeln för sin tillfångatagne konung, såg efter att
