— Oeh Gud sade: Hören mina tjänare, profeterna, vilka jag tillsänt er med stor omsorg, och som jag till eder fört haver.
De fyra vännerna växlade en blick. Vad Parry läst tillkännagav för dem, att konungen tillskrev deras närvaro dess verkliga orsak.
D'Artagnans ögon tindrade av glädje.
— Ni frågade mig nyss, om jag var stadd vid kassa, sade d'Artagnan, i det han lade omkring tjugu pistoler på bordet.
— Ja, svarade Groslow.
— Nåväl, återtog d'Artagnan, jag säger er i min tur: akta väl er skatt, min bäste herr Groslow, ty jag ansvarar för, att vi inte skola gå härifrån utan att taga den med oss.
— Det ska åtminstone inte ske utan att jag försvarar den, sade Groslow.
— Så mycket bättre! sade d'Artagnan. Strid, min bäste herr kapten, strid… det är just, vad vi önska!
Konungen hade hört och förstått allt. En lätt rodnad färgade hans kinder. Soldaterna, som bevakade honom, sågo honom sträcka ut sina trötta lemmar och under förevändning av för stark värme från kaminen kasta av sig det skotska täcket, under vilket han, som vi redan nämnt, låg fullt påklädd.
Athos och Aramis ryckte till av glädje, då de sågo, att konungen låg påklädd.
Spelet började. Denna kväll vände turen sig och var på Groslows sida. Han höll högt och vann oupphörligt. Etthundra pistoler övergingo från den ena sidan av bordet till den andra. Groslow var särdeles belåten.
Porthos, som förlorat de femtio pistoler, han kvällen förut vunnit, och därtill trettio av sina egna pengar, var mycket förargad och stötte till d'Artagnan med knäet som om han ville fråga, om icke tiden nu vore inne att övergå till ett annat spel. Athos och Aramis å sin sida betraktade honom emellanåt med forskande blick, men d'Artagnan förblev lugn.
Klockan slog tio. Man hörde ronden passera.
— Hur många sådana ronder göra ni? frågade d'Artagnan, i det han tog upp några fler pistoler ur sin ficka.
— Fem, svarade Groslow, en varannan timme.
