— Jaså, sade d'Artagnan, ja, det är ganska klokt.
Han kastade en blick på Athos och Aramis. Man hörde stegen av patrullen, som avlägsnade sig.
Lockade av spelets spänning och den alltid så mäktigt verkande åsynen av guldet, hade soldaterna, vilka voro posterade i konungens rum, småningom närmat sig dörren, där de reste sig på tåspetsarna och sågo över Porthos och d'Artagnans axlar. Även de soldater, som stått vid dörren, hade närmat sig.
Athos tycktes bli lugnare, allt eftersom stunden nalkades; hans vita och aristokratiska händer lekte med louisdorerna, vilka han böjde ihop och åter rätade ut lika lätt som om de varit av tenn, i stället för guld. Med mindre självbehärskning förde Aramis oupphörligt handen till bröstet, och Porthos, otålig över att ständigt förlora, stötte upprepade gånger till d'Artagnan med knäet.
D'Artagnan såg, att stunden nu var inne, att var och en var på sin post, och att man blott väntade på ordet »äntligen», vilket skulle utgöra signalen.
Han kastade en förberedande blick på Athos och Aramis, och båda sköto sakta sina stolar tillbaka för att vara fria i sina rörelser. Därpå gav han Porthos en knästöt; denne steg upp, som om han ville räta ut benen och förvissade sig därvid om, att hans värja med lätthet kunde dragas ur slidan.
— Tusan bövlar! sade d'Artagnan. Nu har jag åter förlorat tjugu pistoler! I natt har ni en förbaskad tur, kapten Groslow, men den kan väl inte räcka så länge.
Han tog åter upp tjugu pistoler ur fickan.
— Ett sista drag, kapten! De här tjugu pistolerna i ett drag, ett enda, det sista.
— Låt gå för tjugu pistoler! svarade Groslow.
Han slog upp två kort, som det vanligtvis brukas, en kung för d'Artagnan och ett ess för sig själv.
— En kung! sade d'Artagnan. Det var ett gott tecken. Herr Groslow, tillade han, akta er för kungen!
Oaktat d Artagnans självbehärskning hade hans röst en underlig dallring, som kom hans motspelare att spritta till.
Groslow började slå upp korten, det ena efter det andra.
