hanen på sina musköter. Athos och Aramis följde honom. Porthos kom sist, och innan soldaterna, officerarna och översten kunnat sansa sig, voro de alla fyra ute på gatan.
— Skjut! skrek Mordaunt. Skjut på dem!
Några muskötskott avlossades också, men utan annan verkan än att de visade honom de fyra flyktingarna, just då de välbehållna veko om gathörnet.
Hästarna väntade på bestämt ställe och betjänterna behövde blott kasta tyglarna åt sina herrar, vilka hoppade upp i sadeln med fulländade ryttares vighet.
— Framåt! ropade d'Artagnan. Hugg i sporrarna!
De galopperade sålunda efter d'Artagnan och togo samma väg, de redan förut på dagen färdats, men i riktning mot Skottland. Den lilla staden hade varken port eller murar, varför de utan svårighet sluppo ut.
Då de voro på femtio stegs avstånd från det sista huset, stannade d'Artagnan.
— Halt! sade han.
— Vad? Halt! utropade Porthos. I galopp! menar du väl?
— Nej, svarade d'Artagnan. Den här gången komma de att förfölja oss. Låt dem komma ut ur staden och sätta efter oss på vägen till Skottland, och när vi väl sett dem rida förbi i galopp, vända vi oss åt motsatt håll.
Några steg därifrån var en å med en bro över; d'Artagnan red ned under brovalvet, och hans vänner följde honom.
De hade icke väntat tio minuter, då de hörde en trupp galopperande ryttare hastigt närma sig. Fem minuter senare red denna trupp mitt över deras huvuden utan att ana, att de, som de sökte, blott av brovalvet skildes från sina förföljare.
II. M. S. 13
