det är det tillfredsställda hatets, den snart mättade hämndens småleende. Åh, fördömde basilisk, det blir en lycklig stund för mig, då jag med dig får korsa något annat än blicken.
— Konungen är verkligen vacker, sade Porthos, och se hur väl han är klädd, fastän han är fången. Plymen i hans hatt är åtminstone värd femtio pistoler. Titta då, Aramis!
Då uppropet var slut, gav presidenten befallning, att man skulle skrida till läsningen av anklagelseakten.
Athos bleknade; hans förhoppning hade ännu en gång svikits. Ehuru domarna utgjorde ett otillräckligt antal, skulle rättegången likväl företagas; konungen var således på förhand dömd.
I själva verket hade väl aldrig en avskyvärdare anklagelse, en grövre skymf kränkt det kungliga majestätet. Dittills hade man åtnöjt sig med att mörda konungar… det var åtminstone blott deras lik, man skymfat.
Karl I åhörde uppmärksamt sin åklagares tal, lät förolämpningarna däri halka förbi och lade de egentliga anklagelsepunkterna på minnet. När hatet framträdde alltför mycket, när åklagaren gjorde sig till bödel på förhand, då svarade konungen blott med ett föraktligt småleende. Det var över huvud taget en förfärlig anklagelse, som stämplade alla den olycklige konungens okloka åtgärder som onda anslag, alla hans misstag som brott.
D'Artagnan, som åhörde denna ström av skymfande tillvitelser med allt det förakt de förtjänade, fäste sig emellertid vid några av åklagarens beskyllningar.
— Det är sant, sade han, att om man skall straffa oklokhet och lättsinne, så förtjänar väl den stackars konungen att straffas, men jag tycker, att det straff, han i detta ögonblick lider, är tillräckligt hårt.
— I alla fall, svarade Aramis, borde straffet inte drabba konungen, utan hans ministrar, emedan första paragrafen i engelska grundlagen lyder sålunda: Konungen kan icke fela.
— Jag för min del, mumlade Porthos, i det han såg på Mordaunt och blott tänkte på honom, jag skulle, om det inte vore att störa tillfällets högtidlighet, genast hoppa ned från läk-
