taren, med tre skutt rusa på Mordaunt, strypa honom, därpå taga honom vid fötterna och med honom slå ned alla de där tarvliga musketörerna, som utgöra en parodi på de franska. Under tiden skulle nog d'Artagnan, som är så slug och fintlig, hitta på en utväg att rädda konungen. Jag måste tala med d'Artagnan om saken.
Athos åter satt med blossande ansikte, krampaktigt knutna händer och läppar, som han bitit blodiga, skummande av raseri över detta ändlösa parlamentariska skymfande och detta långvariga konungsliga tålamod.
Åklagaren slutade nu sitt tal med följande ord:
— Denna anklagelse framföres av oss i engelska folkets namn.
Vid dessa ord uppstod ett sorl på läktarna, och en röst, denna gång ej en kvinnoröst, utan en manlig, ursinnig stämma framdundrade bakom dArtagnan:
— Du ljuger! Nio tiondelar av engelska folket hysa avsky för vad du säger!
Denna röst kom från Athos, som utom sig, stod med utsträckt hand och sålunda tilltalade den allmänna åklagaren.
Vid detta häftiga utfall vände konung, domare, åskådare, alla församlade, sina blickar mot läktaren, på vilken de fyra vännerna befunno sig. Mordaunt gjorde som de andra och igenkände Athos, kring vilken hans tre vänner nu även uppstigit, bleka och hotande.
Mordaunts ögon flammade av glädje, ty han hade nu återfunnit dessa män, som han svurit att efterspana och döda. Med en ursinnig åtbörd kallade han till sig ett tjugutal av sina musketörer och ropade, i det han pekade på läktaren, där hans fiender befunno sig:
— Giv eld på denna läktare!
Men lika snabbt som tanken tog d'Artagnan Athos om livet och drog honom med sig, och Porthos fattade Aramis; de hoppade ned från bänkarna, störtade ut i korridoren, sprungo utför trapporna och förlorade sig i folkmassan, under det att de fällda musketörerna i salen hotade tretusen åskådare, vilkas skri
