skulle bli till mods vid åsynen av denna bila, som var ämnad att skilja hans huvud från kroppen.
Vid porten hade en stor mängd folk, som ej fått plats på läktarna, samlat sig. Denna talrika massa, vars led här och var framvisade hotfulla ansikten, avpressade konungen en lätt suck.
— Vilken mängd av människor, tänkte han, och inte en enda tillgiven vän!
Liksom till svar på dessa ord hördes en röst helt nära:
— Hell det fallna majestätet!
Det var en gammal soldat vid hans garde, vilken ej velat se sin fångne konung tåga förbi utan att hembära honom denna sista hyllning. Men i nästa sekund blev den olycklige nära nog ihjälslagen av värjfästen.
Bland dem, som slogo honom igenkände konungen kapten Groslow.
— Ack, utropade Karl, det var ett hårt straff för ett så ringa fel!
Med dystert sinne fortsatte han därefter sin väg, men han hade ej tagit hundra steg, förrän en ursinnig karl med råa, ondskefulla anletsdrag sträckte sig fram mellan de i häck uppställda soldaterna och spottade konungen i ansiket, såsom fordom en avskyvärd och förbannad jude spottat på Jesus av Nazaret.
Skallande skrattsalvor och ett dovt mummel hördes på samma gång; folkhopen delade sig, slöt sig åter tillsammans, böljade likt ett stormigt hav, och konungen tyckte sig mitt i de levande vågorna se Athos ögon blixtra.
Karl torkade sig i ansiktet och sade med ett sorgset leende:
— Den olycklige! För en halv krona vore han i stånd att göra detsamma mot sin egen far.
Konungen hade ej misstagit sig; han hade verkligen sett Athos och hans vänner, vilka åter blandat sig i folkmassan och nu med en sista blick följde martyrkonungen.
När den gamle soldaten hälsade Karl, svällde Athos hjärta av fröjd, och då den olycklige åter kom till sans, fann han i sin ficka tio guineer, vilka den franske ädlingen smugit dit,
