men när den usle smädaren spottade den fångne konungen i ansiktet, då förde Athos handen till sin dolk.
Men d'Artagnan hejdade hans hand och sade med dov stämma:
— Vänta! Vänta!
D'Artagnan stödde sig på Athos, vinkade åt Porthos och Aramis att ej avlägsna sig och ställde sig bakom karlen med de råa anletsdragen och de bara armarna, vilken ännu skrattade åt sitt nidingsdåd och mottog några andra grobianers lyckönskningar.
Nidingen styrde därefter kosan åt City. D'Artagnan, alltjämt stödd på Athos, följde honom, i det han vinkade åt Porthos och Aramis att komma med.
Karlen med de bara armarna, vilken tycktes vara en slaktardräng, gick med tvenne följeslagare utför en sluttande och enslig bakgata, som förde ned till stranden. D'Artagnan hade släppt Athos arm och gick bakom nidingen.
Då de tre karlarna kommit helt nära floden, märkte de, att man följde efter dem, stannade, blickade oförskämt på fransmännen och kastade några speglosor åt dem.
— Jag kan inte engelska, sade d'Artagnan, du får bli min tolk, Athos.
Vid dessa ord fördubblade de sina steg och gingo förbi de tre männen. Men d'Artagnan vände sig hastigt om och gick rakt på slaktardrängen, vidrörde hans bröst med spetsen av sitt pekfinger och sade till Athos:
— Säg honom detta: Du är en niding, du har skymfat en värnlös man, du har besudlat din konungs ansikte… du måste dö!
Athos tolkade orden för karlen, vilken, då han säg de hotande förberedelserna och d'Artagnans förfärliga blick, ville sätta sig till motvärn. Men vid denna rörelse förde Aramis handen till sin värja.
— Nej, inte stål! utropade d'Artagnan. Stål är endast för ädlingar.
Han grep slaktardrängen om strupen.
