och följaktligen kan leda till det mål, jag önskar uppnå, nämligen mina synders förlåtelse.
— Detta uppror icke blott gillas av kyrkan utan ledes även av henne. Vad er syndaförlåtelse beträffar, så ha vi ärkebiskopen i Paris, som fått fullmakt av påven i Rom, och även koadjutorn, som äger rätt att meddela full avlat; vi skola anbefalla er hos honom.
— Kom ihåg, Maillard, sade prästen, att det är jag, som rekommenderat er hos denne herre, vilken är en mäktig man, och att jag på sätt och vis ansvarat för er.
— Jag vet, herr pastor, svarade tiggaren, att ni alltid varit god mot mig, och jag är därför också mycket villig att göra er till viljes.
— Anser ni er verkligen äga så stor makt över era medbröder, som pastorn nyss sagt mig?
— Jag tror, att de hysa en viss aktning för mig, svarade tiggaren högmodigt, och att de inte bara ska göra allt, vad jag ålägger dem, utan även vilja följa mig, vart jag går.
— Kan ni skaffa mig femtio raska karlar, äkta skälmar, med god vilja, skränfockar, som vore i stånd att kullstörta Palais-Royals murar med ropen: Ned med Mazarin! som man fordom störtade Jerikos murar?
— Jag tror, svarade tiggaren, att man gott kan ge mig ännu svårare och viktigare uppdrag än detta.
— Så mycket bättre, återtog Gondy. Ni skulle kanske kunna åtaga er att på en natt uppföra ett tiotal barrikader?
— Jag skulle åtaga mig att uppföra femtio barrikader, och att även försvara dem, när det gällde.
— Sannerligen, sade Gondy, ni talar med en säkerhet, som gör mig nöje, och eftersom herr pastorn ansvarar för er…
— Ja, det gör jag, inföll pastorn.
— Se här en påse, innehållande femhundra pistoler i guld. Gör nu alla era förberedelser och säg mig, var jag kan träffa er i kväll klockan tio.
— Det borde ske på någon höjd, varifrån en signal kan ges i alla trakter av Paris.
