ja, biskop Juxon, Kristi trogne riddare, som efterkommer ers majestäts önskan.
Karl knäppte ihop sina händer; han hade känt igen d'Herblay. Han stod överraskad och mållös vid tanken på dessa män, som, ehuru utlänningar och utan annan bevekelsegrund än den plikt, deras eget samvete ålade dem, sålunda kämpade mot ett folks vilja och en konungs öde.
— Ni! utbrast han. Ni! Hur har ni lyckats komma hit! Min Gud, om de kände igen er, vore ni förlorad!
Parry reste sig; hela hans person uttryckte känslan av en djup, oförställd beundran.
— Tänk inte på mig, sire, svarade Aramis, i det han åter med en åtbörd uppmanade konungen till tystnad, tänk nu blott på er själv. Ni ser, att edra vänner vaka. Ännu vet jag inte, vad vi komma att företaga, men fyra modiga män förmå mycket. Håll er vaken hela natten, förvånas över ingenting, och var beredd på allt.
Karl skakade på huvudet.
— Min vän, sade han, ni har inte mycken tid på er. Vet ni av, att det är i morgon klockan tio jag skall dö.
— Sire, dessförinnan skall någonting inträffa, som gör avrättningen omöjlig.
Konungen såg förvånad på Aramis.
Nedanför konungens fönster hördes i detta ögonblick ett besynnerligt buller, som från en kärra med timmer, vilken man lastar av.
— Hör ni? frågade konungen.
Detta buller åtföljdes plötsligt av ett skri av smärta.
— Jag hör, svarade Aramis, men jag förstår inte, vad det var för buller och än mindre vad det var för ett skrik.
— Jag vet inte heller, vem som kunnat uppge detta skrik, genmälde konungen, men bullret kan jag förklara. Vet ni, att jag skall avrättas utanför detta fönster? tillade Karl, i det han sträckte ut handen mot det dystra och ödsliga torget, som endast var befolkat av soldater och skiltvakter.
— Ja, sire, det vet jag, svarade Aramis.
— Nåväl, detta timmer, som man hitfört, utgör bjälkarna
