och plankorna, av vilka man skall uppföra min schavott. Någon arbetskarl har antagligen skadat sig, då han avlastat timret.
Aramis ryste ofrivilligt.
— Ni ser väl, återtog Karl, att det är gagnlöst att kämpa emot längre. Jag är dömd… lämna mig åt mitt oundvikliga öde!
— Sire, svarade Aramis, i det han återvann sitt vanliga lugn, som ett ögonblick rubbats, de kunna väl uppresa en schavott, men någon skarprättare kunna de ej få.
— Vad menar ni? frågade konungen.
— Jag menar, att i denna stund är Londons bödel antingen bortförd eller mutad. I morgon blir schavotten färdig, men bödeln uteblir, och då måste man skjuta upp avrättningen till i övermorgon.
— Nå, men sedan? sporde konungen.
— Sire, svarade Aramis, i morgon kväll bortföra vi er.
— På vad sätt då? utropade konungen, vars ögon ofrivilligt upplystes av en glädjeblixt.
— Ack, min herre, mumlade Parry med hopknäppta händer, välsignelse över er och edra vänner!
— På vad sätt då? upprepade konungen. Det måste jag veta för att kunna bistå er, om det blir nödvändigt.
— Det kan jag ännu inte säga, sire, svarade Aramis, men den slugaste, den modigaste, den tillgivnaste av oss fyra sade, då jag lämnade honom: Chevalier, säg konungen, att i morgon klockan tio på kvällen bortföra vi honom. Och vad han sagt, det skall han också göra.
— Säg mig namnet på denne ädelmodige vän, bad konungen, så att jag må ägna honom en evig tacksamhet, antingen han lyckas eller ej.
— D'Artagnan, sire, densamme, som höll på att rädda er, då överste Harrison kom så olägligt.
— Ni äro i sanning beundransvärda män, återtog konungen. Om man berättat mig sådana saker, skulle jag aldrig ha trott dem.
— Hör mig nu, sire, sade Aramis. Glöm inte ett enda ögonblick att vi vaka för er räddning; giv akt på minsta åt-
