orolig för mig, ty under denna kåpa bär jag en pansarskjorta och en dolk.
— Gå då, min herre, och må Gud taga er i sitt heliga beskydd, som jag sade på den tiden, då jag var konung.
Aramis gick, Karl följde honom ända till tröskeln. Aramis utdelade sin välsignelse, varvid vaktsoldaterna bugade sig, gick högtidligt genom de med vakter uppfyllda förrummen, steg åter upp i sin vagn, vari även de två soldaterna satte sig, och lät köra sig tillbaka till biskopshuset, där de lämnade honom.
Biskop Juxon väntade oroligt.
— Nå? frågade han, då han varseblev Aramis.
— Allt har gått efter önskan, svarade denne, spioner, soldater och vakter togo mig för er, och konungen välsignar er i förbidan att ni välsignar honom tillbaka.
— Gud skydde er, min son, ty ert exempel har ingivit mig både hopp och mod.
Aramis iklädde sig åter sina egna kläder och sin kappa och avlägsnade sig, sedan han nämnt till Juxon, att han ännu en gång ämnade vända sig till honom.
Han hade knappt gått tio steg på gatan, förrän han märkte, att han följdes av en i vid kappa insvept man. Han förde handen till sin dolk och stannade. Mannen gick rakt fram till honom, det var Porthos.
— Ah, är det du, min vän! sade Aramis och räckte honom sin hand.
— Du ser nu, min vän, svarade Porthos, att var och en av oss hade sitt uppdrag, mitt bestod i att vaka över dig, och det har jag också gjort. Har du träffat konungen?
— Ja, och allt synes gå bra. Säg mig nu, var äro våra vänner?
— Vi ha stämt möte klockan elva på värdshuset.
— Då ha vi ingen tid att förlora, sade Aramis.
Klockan slog nu verkligen halv elva i Saint-Paulskyrkan.
De båda vännerna skyndade sig och kommo först till mötesplatsen.
Efter dem inträdde Athos.