musketörer utan vare sig hus eller hem, böra alla utgifter fördelas på oss gemensamt.
— Det kostade mig tolvtusen livres, svarade d'Artagnan.
— Hur fick du dem? frågade Athos. Hade du en så stor summa?
— Än drottningens dyrbara diamant då! sade d'Artagnan med en suck.
— Ja, det var sant, inföll Aramis; jag kände igen den på ditt finger.
— Gott, sade Athos, saken är alltså klar med skarprättaren, men olyckligtvis har varje skarprättare sitt biträde, sin dräng, eller hur?
— Jo, den här hade så med, men vi ha verkligen lyckan med oss.
— Hur då?
— Medan jag väntade mig ännu en affär att göra upp, hemförde man den gynnaren med brutet ben. Av överdrivet nit hade han ända fram till konungens fönster följt kärran, som ditförde bjälkarna och plankorna. En av bjälkarna föll på hans ben och krossade det.
— Aha, sade Aramis, då var det han, som uppgav det skrik, Jag hörde i konungens rum.
— Det är mycket troligt, svarade d'Artagnan. Men som han var en omtänksam man lovade han, då han avlägsnade sig, att i sitt ställe skicka fyra pålitliga och skickliga arbetare för att biträda dem, som redan påbörjat arbetet, och när han kom tillbaka till sin husbonde, skrev han genast till Tom Low, en timmerman av hans vänner och bad denne ofördröjligen begiva sig till Whitehall för att hjälpa till i hans ställe. Här är brevet, som han sände med en budbärare, vilken för tio pence skulle frambära det, men som sålde det åt mig för en louisdor.
— Men vad tänker du göra med brevet då? frågade Athos.
— Gissar du inte det? sade d'Artagnan med ögon, som blixtrade av snille.
— Nej, vid min själ!
— Jo, käre Athos, du som talar engelska lika bra som
