Så ohygglig denna syn än var för Parry, sökte han dock bland de åtta eller tio arbetare, som uppreste den förfärliga ställningen, upptäcka dem, vilkas buller mest besvärade konungen. På den andra avsatsen såg han då två män, som med tillhjälp av en järnstör bröto loss de sista stängerna av balkongräcket; den ene av dem, en verklig koloss, gjorde samma tjänst som forntidens murbräckor, vilka användes för att kullstörta murar. Vid varje stöt av hans verktyg flög stenen sönder i flisor. Den andre, som låg på knä, drog fram de lösbrutna stenarna och stängerna.
Det var tydligt, att det var dessa karlar, som vållade det buller, som stört konungen.
Parry klev upp på stegen och närmade sig dem.
— Mina vänner, sade han, var så hyggliga och gör litet mindre buller. Konungen har nyss slumrat in, han behöver sömn.
Mannen med järnspettet höll upp med sitt arbete och vände sig om till hälften, men som han stod upprätt kunde Parry ej se hans ansikte i mörkret, som var tätare närmare taket. Mannen, som låg på knä, vände sig även om, och som hans ansikte upplystes av lyktan, kunde Parry urskilja dess drag.
Denne man betraktade Parry skarpt och lade fingret på sina läppar. Parry ryckte till av överraskning.
— Jaså, sade arbetaren på god engelska. Nå, säg då konungen, att om han sover dåligt den här natten, så får han sova så mycket bättre nästa natt.
Dessa hårda ord, som tycktes innebära en så förskräcklig mening, följdes av en vild bifallsstorm från de arbetare, som voro sysselsatta på sidorna och på nedre botten.
Parry avlägsnade sig som i en dröm.
Karl väntade honom otåligt, liggande på sängen och stödd mot armbågen.
Parry låste igen dörren efter sig, gick fram till konungen och sade sakta, med ansiktet strålande av glädje.
— Sire, vet ni vilka de där arbetarna äro, som göra så mycket buller?
— Nej, svarade Karl, i det han sorgset skakade på huvudet, hur skulle jag kunna veta det? Är det några, som jag känner?