Athos sönderrev sina fina, vita händer under arbetet, då han borttog de av Porthos lösbrutna stenarna. Redan kunde han sticka in huvudet under de ornament, som prydde balkongstöden. Ännu ett par timmars arbete, och han skulle vara i stånd att få in hela kroppen genom öppningen. Före dagbräckningen skulle hålet vara färdigt och döljas under vecken av en inre beklädnad, vilken d'Artagnan skulle uppsätta. Den senare hade givit sig ut för att vara en fransk arbetare och slog i sina spikar med samma noggrannhet som den skickligaste tapetserare. Aramis avklippte nedtill, vad som blev över av tyget, vilket hängde ända ned till marken, och bakom vilket schavottens brädverk doldes.
Dagen började redan belysa takåsarna. En stor eld av torv och kol hade hjälpt arbetarna att uthärda under denna kalla natt mellan den 29 och 30 januari; även de flitigaste gingo emellanåt dit för att värma sig. Athos och Porthos voro de enda, som ej lämnat sitt arbete. Därför vart hålet också färdigt redan vid morgonens inbrott.
Athos kröp in genom öppningen med de åt konungen bestämda kläderna, vilka voro insvepta i ett stycke svart sars. Porthos räckte honom sitt järnspett, och d'Artagnan spikade fast en invändig beklädnad av sars, en ganska stor, men särdeles nödvändig lyx, ty både öppningen och den däri gömde doldes därav.
För Athos återstod nu blott två timmars arbete för att kunna komma i förbindelse med konungen, och enligt de fyra vännernas beräkning hade de hela dagen på sig, emedan man, då skarprättaren uteblev, skulle bli tvungen att hämta en bödel från Bristol.
D'Artagnan gick för att åter taga på sig sin kastanjebruna rock, och Porthos sin röda jacka. Aramis däremot begav sig till Juxon för att, om möjligt, med honom komma in till konungen.
Alla tre hade stämt möte klockan tolv på dagen utanför Whitehall för att se, vad som där skulle tilldraga sig.
Innan Aramis lämnade schavotten, hade han närmat sig öppningen, i vilken Athos var gömd, och sagt honom, att han åter ämnade försöka komma in till konungen.
