— Farväl då, och var vid gott mod! sade Athos. Tala om för konungen, hur sakerna stå och bed honom stampa i golvet, så snart han blir ensam, så att jag desto säkrare kan fortsätta mitt arbete. Om Parry kunde hjälpa mig genom att på förhand borttaga den nedanför eldstaden liggande marmorhällen, vore det bra. Om det, då stunden är inne, finns någon skiltvakt i rummet, så döda honom utan krus, finns där två, så låt Parry avfärda den ene.
— Var lugn, svarade Aramis, jag skall taga med mig två dolkar för att kunna giva Parry en med. Är detta allt?
— Ja, gå nu, men uppmana konungen att ej visa något falskt ädelmod. Medan ni slåss, om det kommer till strid, bör han fly. Om blott hällen blivit lagd på sin plats, över hans huvud och du levande eller död befinner dig ovanpå denna häll, så behövs det åtminstone tio minuter för att upptäcka hålet, genom vilket han krupit ned. Under dessa tio minuter hinna vi komma undan ett långt stycke, och konungen är räddad.
— Det skall ske som du säger, Athos. Räck mig din hand, ty vi återse varandra kanske aldrig mer.
Athos lade sin arm om Aramis hals och omfamnade honom.
— Detta är för dig, sade han. Om jag skulle dö, så säg d'Artagnan, att jag älskar honom som min son och omfamna honom å mina vägnar. Omfamna även vår gode och hederlige Porthos. Farväl!
— Farväl! upprepade Aramis. Nu är jag lika säker på, att det skall lyckas konungen att fly, som jag är säker på, att jag nu trycker den redligaste hand i världen.
Aramis lämnade Athos, steg ned från schavotten och begav sig åter till värdshuset, i det han visslade melodien av en visa till Cromwells ära.
Han fann sina två vänner sitta vid ett bord framför en skön brasa; de voro som bäst i färd med att tömma en butelj portvin och förtära en kall kyckling. Porthos åt, under det han svor över det nedriga parlamentet. D'Artagnan åt helt tyst, men uppgjorde i stället de djärvaste planer.
