Konungen svarade likaledes högt, att vad biskopen då sagt honom, hade burit god frukt, och att han önskade ännu ett sådant samtal. Juxon vände sig då till de närvarande och bad dem att lämna honom ensam med konungen.
Alla avlägsnade sig. Så snart dörren var stängd, sade Aramis hastigt:
— Sire, ni är nu så gott som räddad! Londons skarprättare har försvunnit, och hans medhjälpare bröt av sig benet under ers majestäts fönster. Det skrik vi hörde, kom från honom. Man har utan tvivel redan fått kännedom om bödelns försvinnande, men det finns ingen annan på närmare håll än i Bristol, och det tarvas tid för att hämta denne. Vi ha således tid på oss, åtminstone tills i morgon.
— Men greve de La Fère? frågade konungen.
— Befinner sig två fot under er, sire. Tag eldgaffeln och stöt tre gånger i golvet, så får ni höra honom svara er!
Med darrande hand tog Karl eldgaffeln och stötte tre gånger med korta mellanrum i golvet. Genast hördes dova och varsamma stötar under golvet till svar på den givna signalen.
— Den som nu svarar mig är alltså…
— Greve de La Fère, ers majestät, svarade Aramis. Han röjer nu den väg, på vilken ers majestät kommer att fly. Parry skall lyfta upp denna marmorhäll, så är vägen öppen.
— Men jag har inte något verktyg, anmärkte Parry.
— Tag den här dolken, svarade Aramis, men akta er för att göra den alltför slö, ty ni behöver den kanske till något annat än sten.
— Juxon, sade konungen, i det han vände sig till biskopen och fattade hans båda händer, kom väl ihåg en bön av den. som en gång varit er konung.
— Och som ännu är det och alltid skall förbli det, svarade Juxon, i det han kysste furstens hand.
— Bed så länge ni lever för den ädling, ni här ser, för den, som ni hör under våra fötter och för de två andra, som var de än må vara, i denna stund vaka för min välgång, därom är jag övertygad.
— Sire, svarade Juxon, er önskan skall uppfyllas. Så
