länge jag lever, skall jag var dag till Gud uppsända en brinnande bön för ers majestäts trofasta vänner.
Den underjordiske arbetaren fortsatte ännu en stund sitt arbete, vilket man hörde allt närmare. Men plötsligt förnams ett oväntat buller i galleriet. Aramis tog hastigt eldgaffeln och signalerade åt Athos att avbryta arbetet.
Bullret närmade sig. Det lät som jämna och taktfasta steg av ett antal människor. De fyra männen stodo orörliga. Allas ögon riktades mot dörren, som långsamt öppnades.
Soldater voro uppställda i dubbel rad i rummet utanför. En parlamentskommissarie inträdde, svartklädd, och med olycksbådande allvar, hälsade på konungen, uppvek ett pergament och läste upp hans dom, såsom det brukas för dem, vilka skola bestiga schavotten.
— Vad betyder detta? frågade Aramis Juxon. Biskopen svarade med en åtbörd, som antydde, att han i alla avseenden var lika okunnig som Aramis.
— Det är alltså i dag det skall ske? frågade konungen, med en sinnesrörelse, märkbar endast för Juxon och Aramis.
— Hade man inte förberett er, sire, att det var i dag? svarade den svartklädde mannen.
— Jag skall således dö som en vanlig brottsling, för Londonbödelns hand?
— Londons bödel har försvunnit, sire, svarade parlamentskommissarien, men en annan man har erbjudit sig att sköta hans tjänst. Avrättningen uppskjutes därför ej längre tid än vad som behövs för er att ordna edra världsliga och andliga angelägenheter.
En lindrig svett, som pärlade fram vid konungens härfäste, var det enda spår till rörelse, han förrådde vid mottagandet av denna underrättelse.
Aramis däremot blev likblek i ansiktet. Hans hjärta tycktes hejda sina slag, han tillslöt ögonen och stödde sin hand mot ett bord. Vid åsynen av denna djupa smärta tycktes Karl glömma sin egen.
Han gick fram till honom, tog hans hand och omfamnade honom.
