— Seså, min vän, fatta mod! sade han med ett milt och sorgset småleende.
Därpå vände han sig till kommissarien.
— Jag är redo, min herre, sade han. Jag har blott två önskningar, som ej behöva orsaka långt uppehåll: den första är att få begå Herrens heliga nattvard, den andra att få omfamna mina barn och säga farväl åt dem. Är det tillåtet?
— Ja, sire, svarade parlamentskommissarien, varpå han avlägsnade sig.
Då Aramis hämtat sig något, utstötte han en stönande suck och tryckte naglarna in i köttet.
— O, monseigneur, utbrast han, i det han fattade Juxons händer, var är Gud? Var är Gud?
— Min son, svarade biskopen med fasthet, ni ser honom inte, emedan världens lidelser dölja honom för edra blickar.
— Min vän, sade konungen til Aramis, förtvivla inte så! Du frågar, var Gud är… Gud ser din tillgivenhet och min martyrdöd; tro mig, båda skola erhålla sin belöning. Håll dig därför till människorna och inte till Gud för vad som händer. Det är människor, som förorsaka din död, det är människor, som avpressa dig dina tårar.
— Ja sire, svarade Aramis, ni har rätt. Jag bör hålla mig till människorna; jag skall det också.
— Sitt ned, Juxon, sade konungen, i det han föll på knä, ty det återstår er att höra mig och mig att bikta. Stanna kvar, min herre, sade han till Aramis, som gjorde en rörelse för att avlägsna sig. Stanna, ni också, Parry, jag har inte ens under biktens insegel någonting att säga, som jag inte kan yttra i allas närvaro.
Juxon satte sig ned; konungen knäböjde för honom som den ringaste bland de trogna och började sin bikt.
