XXIV.
REMEMBER.
EFTER SLUTAD BIKT BEGICK KARL DEN HELIGA nattvarden, varefter han begärde att få se sina barn. Klockan slog tio; som konungen redan sagt, blev det ej något långt dröjsmål
Emellertid väntade folket redan; man visste, att avrättningen var utsatt till klockan tio och samlade sig därför på den öppna platsen utanför palatset och de närgränsande gatorna. Konungen började höra det avlägsna buller, som folkmassorna och havet åstadkomma, då de förra uppröras av lidelser, det senare av stormar.
Konungens barn, prinsessan Charlotte och Henrik, hertig av Glocester, anlände; den förra var en liten blond, vacker flicka med tårfyllda ögon, den senare en gosse om åtta eller nio år, vars torra ögon och trotsigt uppdragna läpp förrådde gryende stolthet. Han hade gråtit hela natten, men i alla dessa människors närvaro ville han ej gråta.
Karl kände sitt hjärta smälta vid åsynen av de båda barnen, vilka han ej sett på två år, och som han nu återsåg först
