i sin sista stund. En tår trängde sig fram i hans öga, men han vände sig bort för att avtorka den, ty han ville synas stark inför dem, åt vilka han skulle testamentera ett så tungt arv av lidande och olyckor.
Han talade först till den unga flickan; han drog henne intill sig och uppmanade henne till gudsfruktan, undergivenhet och dotterlig kärlek. Därefter tog han den lille hertigen av Glocester och satte honom på sitt knä för att på samma gång kunna trycka honom till sitt hjärta och kyssa honom.
— Min son, sade han, när du kom hit, såg du många människor på gatorna och i detta palats; dessa människor skola nu hugga huvudet av din far… glöm det aldrig. De skola kanske en dag, då de se dig hos sig och ha dig i sitt våld, vilja kora dig till konung med uteslutande av prinsen av Wales eller hertigen av York, dina äldre bröder, av vilka den ene är i Frankrike och den andre jag vet inte var, men du är inte konung, min son, och kan inte bliva det förrän vid deras död. Svär mig därför, att inte låta dem sätta kronan på ditt huvud, förrän du äger laglig rätt att bära den, ty om du gjorde det, hör mina ord, min son, om du gjorde det, så skulle den dag komma, då de toge både din krona och ditt huvud, och den dagen skulle du inte kunna dö lugn och utan samvetskval, som jag nu dör. Svär, min son!
— Sire, jag svär ers majestät… började barnet, i det han lade sin lilla hand i faderns.
— Henrik, avbröt Karl, kalla mig din far.
— Min far, återtog gossen, jag svär, att de hellre skola få döda mig än kora mig till konung.
— Det är bra, min son, svarade Karl. Omfamna mig nu ännu en gång… även du, Charlotte, och glöm mig inte.
— O nej, aldrig, aldrig! utropade de båda barnen, i det de slingrade sina armar om konungens hals.
— Farväl, sade Karl, farväl, mina barn! För bort dem, Juxon… deras tårar skulle eljest beröva mig modet att dö.
Juxon drog de stackars barnen ur faderns armar och lämnade dem åt de personer, som infört dem.
