Dörrarna öppnades bakom dem, och alla fingo nu komma in.
Då konungen såg sig ensam mitt ibland mängden av de soldater och nyfikna, som började strömma in i rummet, påminde han sig, att greve de La Fère befann sig helt nära under golvet, där han ej kunnat se eller höra, vad som tilldragit sig.
Han darrade vid tanken på, att Athos skulle laga minsta buller för en signal och förråda sig själv, om han åter började arbeta. Han höll sig därför alldeles orörlig, och de andra följde hans exempel.
Konungen misstog sig ej. Athos var verkligen under golvet, där han lyssnade, förtvivlad över att icke få höra signalen. I sin otålighet började han stundom åter bryta lös stenar, men hejdade sig snart av fruktan att höras.
Denna förfärliga overksamhet varade i två timmar. Dödstystnad härskade i konungens rum.
Slutligen beslöt Athos att utforska orsaken till denna hemska tystnad, som blott stördes av folkets mäktiga sorl. Han öppnade delvis den beklädnad, som dolde hålet i väggen, och steg ned på schavottens övre avsats. Knappt fyra tum över sitt huvud hade han golvet, som låg i jämnhöjd med plattformen och bildade själva schavotten.
Det sorl, som han dittills hört dovt och oredigt, ljöd nu högt och hotande och kom honom att rycka till av förskräckelse. Han gick ända fram till kanten av schavotten, vek undan det svarta tyget framför sig och såg ryttare med ryggen åt den förfärliga ställningen, bortom dessa ryttare ett led av knektar. väpnade med bardisaner, bakom dessa musketörer och ännu längre bort de främsta leden av folket, som böljade och brusade likt en stormig ocean.
— Vad har hänt? frågade Athos sig själv, darrande ännu mer än det tyg, vars veck han kramade. Folkmassor, soldater under vapen, och bland åskådarna, som alla rikta sina blickar på fönstret, ser jag d'Artagnan. Vad väntar han på? Vad ser han? Store Gud! Ha de låtit bödeln undkomma?
Plötsligt hördes dova och sorgesamma trumslag från torget:
