samtidigt hördes ljudet av tunga och långsamma steg över hans huvud. Det föreföll honom som om en ofantlig procession trampat golven i Whitehall, och snart hörde han hur själva schavottens plankor knarrade. Han kastade ännu en blick åt torget, och åskådarnas ställning sade honom, vad en sista förhoppning i djupet av hans hjärta hindrat honom att gissa.
Det på torget förut rådande sorlet hade nu helt och hållet upphört. Allas blickar riktades mot fönstret på Whitehall. De halvöppna munnarna, de stirrande ögonen och den återhållna andedräkten tycktes tillkännagiva väntan på något förskräckligt skådespel.
Under tyngden av fotsteg sviktade schavottens plankor, så att de nästan vidrörde den olycklige ädlingens huvud. Det var tydligen två led soldater, som nu intogo sin plats.
I samma ögonblick hördes en för Athos välkänd ädel stämma uttala följande ord över hans huvud:
— Herr överste, jag önskar tala till folket.
Athos skälvde i hela kroppen; det var konungen, som talade uppe på schavotten.
Karl, som tröttnat på att vänta längre, hade, sedan han druckit litet vin och förtärt en bit bröd, beslutit att genast gå döden till mötes och givit signal till uppbrott.
Man hade då slagit upp balkongfönstret, som vette åt torget, och folket hade sett en maskerad man träda fram från bakgrunden av det stora rummet. Denne man, som tydligen var skarprättaren, hade närmat sig stupstocken och där nedlagt sin bila.
Detta var orsaken till det första sorlet Athos hört.
Bakom denne man framskred Karl Stuart, visserligen blek, men lugn och med säkra steg, gående mellan två präster, vilka följdes av några högre officerare, som fått i uppdrag att övervara avrättningen och eskorterad av två led med bardisaner beväpnade soldater, vilka ställde upp sig på båda sidor av schavotten.
Åsynen av den maskerade mannen hade framkallat ett långvarigt sorl. Alla voro mycket nyfikna att få veta, vem
