denne okände bödel var, som infunnit sig i så rätt tid för att det åt folket utlovade rysliga skådespelet skulle kunna äga rum, sedan man trott, att det måste uppskjutas till dagen därpå. Alla slukade honom därför med ögonen, men allt vad man kunde se, var en helt och hållet svartklädd man av medellängd, och som redan tycktes vara till åren, ty ett grått skägg hängde ned under masken, som täckte hans ansikte.
Men vid åsynen av den lugne och värdige konungen tystnade folkmassan åter, så att var och en kunde höra hans uttalade önskan att få säga några ord till folket.
På denna begäran hade den officer, till vilken den ställts, utan tvivel svarat jakande, ty konungen började nu tala med stadig och välljudande röst, som gav genklang ända in i djupet av Athos hjärta.
Han förklarade sitt handlingssätt och gav folket sina råd rörande Englands välgång.
— Ah, sade Athos för sig själv, är det möjligt, att jag hör vad jag hör och ser vad jag ser? Är det möjligt, att Gud till den grad övergivit sin representant här på jorden, att han låter honom dö på ett så beklagansvärt sätt? Och jag som inte fått se honom… jag som inte fått säga honom farväl!
Ett ljud hördes, som om dödsverktyget rörts på stupstocken.
Konungen avbröt sig.
— Rör icke vid bilan! sade han.
Därpå återtog han sitt tal, där han slutat.
Då talet var slut utbredde sig en isande tystnad över grevens huvud. Han lade handen på sin panna, och mellan handen och pannan pärlade svettdroppar, ehuru luften var iskall.
Denna tystnad tillkännagav de sista förberedelserna.
Sedan konungen slutat sitt tal, kastade han en medlidsam blick på folkmassan, tog av sig den orden, han bar, samma kraschan, som drottningen skickat honom, och lämnade den åt prästen, som åtföljt Juxon, det vill säga Aramis. Därefter tog han från sitt bröst ett litet diamantkors. Även detta hade, liksom kraschanen, tillsänts honom av madame Henriette.
— Min herre, sade han, i det han vände sig till prästen,
