XXV.
DEN MASKERADE MANNEN.
EHURU KLOCKAN ENDAST VAR FYRA PÅ eftermiddagen, var det redan alldeles mörkt; snön föll tät och isande kall. Även Aramis kom snart hem och fann Athos, om icke medvetslös, åtminstone tillintetgjord.
Redan vid sin väns första ord hämtade sig greven dock från det slags dvala, vari han försjunkit.
— Nåväl, sade Aramis, vi äro besegrade av ödet.
— Ja, av ödet! upprepade Athos. Ädle, olycklige konung!
— Är du sårad? frågade Aramis.
— Nej, detta blod är hans.
Greven torkade sig i pannan.
— Var befann du dig då?
— Där du lämnade mig, under schavotten.
— Och du såg allt?
— Nej, men jag hörde allt. Gud bevare mig från att uppleva en sådan timme som den jag där tillbringade! Har inte mitt hår grånat?
— Då vet du också, att jag inte lämnade honom?
— Jag hörde din röst ända till sista stund.
