— Ja visst, det är sant, sade koadjutorn, Jag har hört talas om den saken; ni uppviglade hela kvarteret, sade man.
— Ja, nära nog, svarade Planchet med självbelåten min.
— Och ni är till yrket?
— Sockerbagare vid Lombardsgatan.
— Men säg mig, hur ni, med ert fredliga yrke, kan ha så krigiska böjelser?
— Hur kommer det sig, att monseigneur, som är en kyrkans man, nu mottager mig i kavaljersdräkt med värja vid sidan och sporrar på stövlarna?
— Det var på min ära inte illa svarat, sade Gondy småleende. Men ni vet väl, att jag, trots prästkragen, alltid haft smak för vapenyrket.
— Nåväl, monseigneur, innan jag blev sockerbagare, var jag i tre år sergeant vid Piemontregementet, och innan jag blev det var jag betjänt hos herr d'Artagnan.
— Musketörlöjtnanten? frågade Gondy.
— Ja, just han, monseigneur.
— Men man säger, att han är ivrig kardinalist.
— Herr d'Artagnan är i tjänst. Han har till yrke att försvara Mazarin, som betalar honom, liksom det tillkommer oss borgare att angripa Mazarin, som bestjäl oss.
— Ni är en förståndig karl, min vän, kan man räkna på er?
— Det kan ni, monseigneur, ifall det är fråga om att ställa till ett uppror i staden.
— Det är just fråga om det. Hur många man tror ni er kunna samla ihop under nattens lopp?
— Tvåhundra musköter och femhundra hillebarder.
— Om det blott finnes en man i varje kvarter, som kan göra lika mycket, så få vi i morgon en ganska stark armé. Skulle ni vilja ställa er under greve de Rocheforts befäl?
— Honom skulle jag följa ända ned i själva helvetet, och det vill inte säga litet, ty jag tror honom verkligen i stånd att stiga ned dit.
— Förträffligt!
— På vilket tecken kan man i morgon skilja vänner från fiender?
