plats för att se allt, och som skådespelet ändå var märkvärdigt nog, ville han väl se det till slut.
— Ah, greve de La Fère, sade en lugn, ehuru av hastig gång flämtande röst, är det verkligen du, som talar så där illa om frånvarande?
Denna förebråelse gick Athos till hjärtat. Men som anblicken av d'Artagnan främst bland det råa och vilda folket verkligen gjort ett djupt intryck på honom, svarade han blott:
— Jag talade inte illa om dig, min vän. Vi voro oroliga för dig, och jag omtalade blott, var du fanns. Du kände inte konung Karl; för dig var han endast en främling, och du var inte skyldig att älska honom.
— Uff, jag är trött, sade d'Artagnan, i det han satte sig.
— Drick ett glas portvin, sade Aramis, i det han tog en butelj, som stod på ett bord, och fyllde ett glas. Drick, det kommer att stärka dig.
— Ja, låt oss dricka, sade Athos, och sedan lämna detta avskyvärda land. Felucken väntar oss, som ni veta. Låt oss ge oss av i kväll; vi ha ingenting mer att göra här.
— Du har mycket bråttom, bäste greve, svarade d'Artagnan.
— Denna blodbestänkta mark bränner mina fötter, sade Athos.
— Snön gör inte samma verkan på mig, sade gascognaren helt lugnt.
— Men vad vill du väl, att vi skola företaga oss här nu, sedan konungen är död? frågade Athos.
— Du anser då inte, återtog d'Artagnan i likgiltig ton, att det återstår dig någonting att göra i England?
— Nej, ingenting, svarade Athos, om inte att tvivla på den gudomliga godheten och förakta mina egna krafter.
— Nåväl, jag däremot, återtog d'Artagnan, jag, som är så blodtörstig och nyfiken, att jag ställde mig på trettio stegs avstånd från schavotten för att så mycket bättre kunna se huvudet falla av denne konung, vilken jag inte kände och som, efter vad det tycks, var mig alldeles likgiltig, jag tänker helt annorlunda än greven… jag stannar kvar!
