Sida:Myladys son del II 1925.djvu/251

Den här sidan har korrekturlästs

Athos bleknade; varje förebråelse av hans vän skar ända in i djupet av hans hjärta.

— Vad? Du stannar kvar i London? sade Porthos till d'Artagnan.

— Ja, svarade denne, och du?

— Hm, sade Porthos, om du stannar, så stannar väl jag också, eftersom jag kommit hit tillsammans med dig; jag bör väl inte lämna dig ensam i detta avskyvärda land.

— Tack, min bäste vän. Då vill jag föreslå dig ett litet företag, som vi tillsammans skola utföra, sedan greven lämnat oss, och som föll mig i sinnet, då jag stod och betraktade det där skådespelet, du vet.

— Vad då för företag?

— Jo, att utforska, vem den där maskerade mannen var, som så förbindligt erbjöd sig att halshugga konungen.

— En maskerad man? utropade Athos. Bödeln hade alltså inte undkommit?

— Bödeln? sade d'Artagnan. Han är fortfarande kvar i källaren, där han förmodligen sysselsätter sig med vår värds vinbuteljer. Men du påminner mig om den saken…

Han gick fram till dörren och ropade: Mousqueton!

— Ja, herre, svarade en röst, som tycktes komma från jordens innandömen.

— Släpp ut fången, sade d'Artagnan. Allt är nu förbi.

— Men, sporde Athos, vem var då den eländige uslingen, som lade hand på sin konung?

— En älskare av bödelsyrket, som hanterade bilan med färdighet, svarade Aramis, ty som han hoppades var ett enda hugg tillräckligt.

— Såg ni inte hans ansikte? frågade Athos.

— Nej, han hade mask, svarade d'Artagnan.

— Men du, Aramis, som var honom så nära?

— Jag såg endast ett grått skägg, som hängde nedanför masken.

— Det var alltså en äldre man?

— Bah, sade d'Artagnan, det bevisar ingenting. Då man sätter på sig en mask, kan man väl också sätta på sig ett skägg.