Vi förstodo varandra fullkomligt. Jag vände mig nu åter till vår skotte; även hans blickar voro talande. Kort sagt, allt slutade, som ni vet, på ett högst sorgligt sätt. Folket avlägsnade sig, aftonen bröt in. Jag drog mig undan till ett hörn av torget i sällskap med Grimaud och skotten. Från denna plats såg jag nu bödeln gå in i konungens rum och där byta om klädedräkt, ty den, han burit, hade troligen blivit nedblodad. Därefter satte han en svart hatt på huvudet, svepte in sig i en kappa och försvann. Jag antog, att han ämnade gå ut och skyndade fram mitt för porten. Efter fem minuters förlopp sågo vi honom också komma utför trappan.
— Och du följde honom? utropade Athos.
— Visst tusan, svarade d'Artagnan, men det var inte så lätt. Han vände sig oupphörligt om, och vi voro då tvungna att gömma oss eller antaga en likgiltig min. Jag kunde nog ha hunnit upp och dödat honom, men jag är inte egoist, och det var en tillfredsställelse, som jag ville spara åt er, Aramis och Athos, för att trösta er en smula. Efter en halvtimmes vandring på de krokigaste gator i City kom han till ett litet ensamt hus, där varken minsta buller eller tecken till ljus tycktes röja någon människas närvaro.
Grimaud tog fram en pistol ur sin rymliga byxficka.
— Hum? sade han, i det han visade mig pistolen.
— Nej, svarade jag och hejdade hans arm.
Jag har redan sagt er, att jag hade min idé. Den maskerade stannade utanför en låg port och tog fram en nyckel, men innan han satt den i låset, vände han sig om för att se efter, om någon följde honom. Jag stod nedhukad bakom ett träd, och Grimaud gömde sig bakom en avvisare. Skotten, som icke hade något att gömma sig bakom, kastade sig framstupa på vägen.
Mannen trodde förmodligen, att han var ensam, ty jag hörde nyckeln gnissla i låset, porten öppnades och han försvann.
— Den uslingen! utropade Aramis. Medan du nu gått hit, har han väl givit sig av, och vi få inte mer tag i honom.
— Vad? Aramis, du måste taga mig för någon annan!