Alla fyra närmade sig. Grimaud fortsatte uppstigandet med en katts vighet; slutligen lyckades han gripa fag i en av de krokar, som användes till att fästa fönsterluckorna, då de voro öppna; i detsamma träffade hans fot en list, som tycktes honom passa till stödjepunkt, ty han gjorde ett tecken, att han uppnått sitt mål. Därpå förde han ögat intill springan på fönsterluckan.
— Nå? sade d'Artagnan.
Grimaud höll ut två fingrar.
— Tala, sade Athos, vi se inte dina tecken. Hur många äro de?
— Två, svarade han. Den ene står mitt för mig, och den andre vänder ryggen häråt.
— Gott, vem är den, som står mitt framför dig?
— Den mannen, jag såg gå in i huset. Jag känner igen honom!
— Vem är det? frågade de fyra vännerna saktla på samma gång.
— General Oliver Cromwell.
De fyra vännerna sågo på varandra.
— Och den andre? frågade Athos.
— Är mager och smärt.
— Det är bödeln! utbrast d'Artagnan och Aramis samtidigt.
— Jag ser honom bara på ryggen, återtog Grimaud… men vänta, nu rör han sig, nu vänder han sig om, och ifall han avtagit sin mask, så kan jag se… Ah!
Som om Grimaud sårats i hjärtat, släppte han järnhaken och föll baklänges ned, i det han uppgav en djup suck. Porthos uppfångade honom i sina armar.
— Såg du honom? frågade de fyra vännerna.
— Ja, svarade Grimaud med håret på ända och svetten i pannan.
— Den magre mannen? sade d'Artagnan.
— Med ett ord bödeln? tillade Aramis.
— Ja, ja.
— Nå, vem är det? frågade Porthos.
