— Alla frondörer sätta i morgon en gul rosett på sin hatt. Behöver ni pengar?
— I en sådan här sak går det alltid fortare och bättre, om man har pengar till sitt förfogande.
Gondy gick bort till ett skrin och tog fram en penningpåse.
— Se här femhundra pistoler, sade han, och om saken går bra, kan ni i morgon påräkna lika stor summa.
— Monseigneur, jag skall ärligt redovisa för denna summa, svarade Planchet, i det han tog penningpåsen under armen.
Planchet och prästen avlägsnade sig. Tio minuter därefter anmäldes pastorn i Saint-Sulpice.
Så snart dörren öppnats till Gondys rum, störtade en man in; det var greve de Rochefort.
— Ah, är det ni, min bäste greve! sade Gondy, i det han räckte honom handen.
— Har ni nu äntligen bestämt er, monseigneur? sade Rochefort.
— Jag har aldrig tvekat, svarade Gondy.
— Gott, då tala vi inte vidare därom. Vi ska alltså låta Mazarin dansa?
— Ja, jag hoppas det.
— När börjar dansen?
— Bjudningarna utfärdas i natt, men fiolerna spela inte upp förrän i morgon bittida.
— Ni kan räkna på mig och femtio soldater, som chevalier d'Humières lovat mig vid första tillfälle, då jag kunde behöva dem.
— Femtio soldater?
— Ja, han värvar rekryter och lånar mig dem. Om några fattas, då festen är slut, skaffar jag andra i stället.
— Bra, min käre Rochefort, men det är ändå inte allt.
— Vad mera då? sporde Rochefort småleende.
— Var har ni gjort av hertig de Beaufort?
— Han är i Vendômois, där han väntar tills jag skriver och ber honom komma till Paris.
— Skriv då till honom … tiden är inne.
